Jobbigt…jobbigt…Tårarna har trillat i dag….nu kan man nästan inte prata alls med mamma. Hon orkar ingenting och väser bara fram några ord. Morfin direkt via sonden många gånger per dag. Känns jätte jobbigt att inte vara nära henne, trots att jag inte kan göra så mycket. Det kan ändra sig på några timmar. I går var storebrorsan uppe hos mamma och då var hon lite piggare, när jag ringde senare på efterm. så orkade hon inte prata utan bara sluddrade. Min svägerska hade sagt till sköterskan att det är skönt att det bara är två gånger kvar och att vi hoppas att tumören har försvunnit. Sköterska svarade att ja..vi får verkligen hoppas att den har minskat ( vet inte om hon sa för mycket). Vi håller tummarna så det knakar. Åker nog snart upp till mamma även om hon blir kvar på sjukhuset om hon fortsätter att vara så dålig. Love you mum.
Kramar till tusen
Pratade med mamma en kort stund vid 18-tiden, hon orkar ingenting just nu. Hon har sådana smärtor i munnen pga blåsorna och kan inte ens svälja vatten nu så allt går via sonden i näsan. Morfin i massor…för att minska smärtorna. Nu får hon vila två dagar från strålningen, sedan är det bara två dagar kvar.( Tummen hålls…) Vi får ta en dag i sänder.
Säger God Natt och kramizar till alla
Kramar till alla som bryr sig…
Genom att adoptera denna droppe och placera den på din hemsida/blogg, så visar du sympati för alla utnyttjade barn som finns på vår jord. Droppen är en symbol för alla tårar som fälls jorden runt av barn som lider i sin ensamhet.
Pratade nyss med mamma…eller rättare sagt hon försökte prata. Gick inget vidare, hon hade kommit tillbaks från strålbehandlingen för ett litet tag sedan och hade tydligen fått smärtstillande direkt i blodet redan innan behandlingen samt nu då det var klart. Hon lät helt slut och det kom endast ett litet sluddrigt tal från henne. Nu kan hon inte ens svälja sina tabletter ( sin hjärtmedicin mm ) då blåsorna har blossat upp i hela munnen. ( mycket värre än det var då vi trodde det var som värst ) Fram tills nu har mamma själv skött sin medicinering, men nu fungerar inte detta längre utan sköterskan måste rycka in. Jag lovade att ringa i kväll så att hon nu skulle få sova bort lite av smärtorna ….hur lätt det nu är med sond i näsan och allt. Jag kan ju inte göra så mycket men det är ändå jobbigt att vara 70 mil ifrån henne. Jag lider så när hon har ont då hon är en människa som normalt aldrig klagar hur ont hon än har. Love you mum. Tänker på dig hela tiden.
Kramizar till alla som behöver en eller två…
Ååh…vad skönt, nu är det bara 5 dagar kvar tills strålbehandlingen är slut ( Hoppas..hoppas vi )Mamma kommer att få vara kvar på sjukhuset även nästa vecka och vi hoppas verkligen inte att dom skickar hem henne för tidigt, då hon måste lära sig att äta lite fast föda. Tänk… hon har inte ätit Mat på 5-6 veckor (om man inte räknar några matskedar gröt/kräm.)Tyvärr så måste sonden sitta minst tre veckor till. Mamma Hatar rent ut sagt den. Hon har verkligen kämpat på med att svälja medicinen, men nu måste hon försöka ta den med lite kräm annars gör det för ont. Morfin får hon med jämna mellanrum. Tur är väl ändå på sätt och vis att hon är så förbaskat Envis för annars så hade det nog aldrig fungerat som det ändå har gjort. Hon är verkligen vår kämpe. Vi har fått reda på att vi kommer att ha en väldigt tuff tid framöver efter strålningen. Men vi kämpar på tillsammans…Vi ska besegra ”skiten”…Heja mamma…Du är bäst
Kramizar o Sov Gott
Kunde inte sova igår kväll, egentligen inte så ovanligt pga av nackvärken men i går var det hopplöst. Massor av tankar flög genom mitt huvud. Jag har varit med om en hel del saker i mitt liv, både roliga och tråkiga. Men det går inte att jämföras med alla barn som far illa. Jag har så svårt att förstå hur människor kan agera mot ett barn. När jag var 7-8 år så lekte jag och några till i en skog inte så långt hemifrån. en dag när vi var ute så kom det fram en man och frågade en massa saker…i mitt huvud dök det genast upp det som mamma o pappa hela tiden präntat in i oss barn…prata aldrig med främmande människor. Vi sprang det fortaste vi någonsin kunde, men en av oss blev kvar. Hon blev antastad av denne man för att hon stannade kvar för att prata. Vi andra hade sprungit det fortaste våra små ben någonsin burit oss hem till våra föräldrar och polis kom till platsen. Dom letade i timmar innan dom fann henne…Jag blir så arg och förbannad. Får man kastrera någon utan tillåtelse…Jag bara undrar…
Våra föräldrar (inte alla) bruka vilja skydda sina barn för att man ibland inte ska få reda på sanningen. Det hände mig när jag var 8 år och inte fick läsa tidningen. Mamma och pappa försökte hela tiden gömma den för mig och jag förstod inte varför. Tyvärr så var dom ändå tvugna att berätta det hemska innan jag skulle få reda på det av nägon annan. En av mina bästisar som bodde långt uppåt landet hade lekt och klättrat upp på en stor timmerbil. Tyvärr så hade inte stockarna varit fastsatta på rätt sätt och alla föll över henne. Hon klämdes till döds. Stora rubriker i tidningen och på framsidan en stor bild på Timmerbilen. Jag bara stirrade på tidningen och sedan kom tårarna , trots att jag var så lten så kom tankarna…. Varför…? hade hon lekt på en timmerbil….Har fortfarande inte riktigt förstått varför…och ingen kan någonsin svara på det heller. Tänk att en del människor råkar ut för så mycket ( menar inte mig nu ) i sitt liv och ändå orkar gå vidare. Tror att vi människor behöver motgångar och uppleva mörker för att kunna blicka framåt och se ljuset. Jag har lärt mig mycket av en underbar tjej, hon har ett positivt tänkande och kan verkligen blicka framåt trots alla jäv…svårigheter hon haft. Hon är verklig och finns ibland oss.
Tänk vad skönt det ändå är att kunna tänka positivt mitt i röran som är. Trots svårigheter som att min svärfar gick bort i cancer i somras och nu mamma som drabbats av skiten så har jag tak över huvudet , mat på bordet ( fast ibland får man trolla då ekonomin börjar svikta…blivit arbetslös…tur att man är duktig på att laga mat…)tre underbara söner och en mysig man. Jag ska bli farmor i sommar och vi ska se till att mamma blir frisk så jag har mycket att se fram emot. Man måste blicka framåt….och här ska positiva TANKAR tänkas.
Må så gott och ta hand om varandra
Kramizar
Nu har mamma installerats på Dalens sjukhus. Hon lät lite gladare när jag pratade med henne. Tur är i alla fall att hon fått telefon där så att man kan nå henne. Hon åkte i väg vid 11-tiden i dag med sjuktransport och det kommer väl antagligen att bli så hela veckan till och från strålningen. Jag pratade lite med en sköterska ( nya stället ) och dom lovade att ringa mig om det skulle ske någon förändring på något sätt. Sköterskan där tyckte det lät konstigt att vi anhöriga inte fått ta del av flytten utan endast fått höra det av mamma själv. Vi får vänta och se, kanske är det bättre för mamma att hon blev flyttad. Bara dom nu inte får för sig att hon är så pass bra att dom skickar hem henne….Men det får vi ta ställning till då.
Kramizar i massor
Pratat med sjuksköterskan som har hand om mamma i dag. jag frågasatte varför inte dropp satts in, hon svarade att det räcker med sondpåsarna samt att mamma är duktig och dricker själv ( jag vet inte om jag kan kalla några droppar vatten samt att hon visst är duktig och tar sin medicin med vatten) Det var i alla fall inte bra att sätta dropp nu. Får väl lov att lita på dom…Vikten inte så bra…fortsätter att dala. Frågade varför hon måste flyttas nu då det bara är 5 ggr kvar på strålningen. Den avdelning som mamma ligger på är en akutavdelning för cancersjuka och då dom fått bukt med sonden och illamåendet så räknas hon inte som akut längre och blir i morgon bitti ( direkt efter strålning o läkarsnack) flyttad med sjuktransport till Dalens sjukhus. Jag frågade även om ASHI ( avancerad sjukvård i hemmet )och fick till svars att det skulle hon nog inte behöva då hon kommer hem, det skulle räcka med att distriktssköterskan kom hem och hjälpte till. Meningen är att mamma inte ska bli så bortskämd med hjälp , då hon måste kunna klara sig själv framöver…men hallo…det tar ett tag att återhämta sig efter en sådan pärs som cancer. Nu har hon blivit lovad att vara kvar på nya stället i två veckor, men sköterskan sa att det är upp till nya läkaren hur länge hon får vara kvar. Kan alltså sluta med att dom tycker hon är så pass mycket bättre ( än då hon kom in )att dom bara skickar hem henne… Jag vet snart inte vad jag ska tro. Fick inte så mycket svar om vad som skulle hända nu, två veckor efter sista strålbehandlingen så ska det kollas om tumören är borta. Vänta och se….och därefter se om det behövs vidare behandling. Strålningen blir alltid förskjuten och Helv…visar sig när mamma väl är hemma. Jag frågade varför vi anhöriga inte kunde få ett samtal hur det ligger till eller varför hon flyttas. Fick till svar att det alltid är patienten i första hand som får reda på saker och ting, därefter så är det upp till dom att föra detta vidare till oss anhöriga. Tack och lov att vår mamma inte är Dum i huvudet eller så pass nerdrogad så hon uppfattar läkarnas ord så vi fick ta del i flytten. Mamma har ju skrivit under ett pappaer på att vi får ta del av det som händer men det verkar i så fall bara när man ringer som det gäller. Jag ska prata med den avdelning som hon kommer att läggas in på så att dom får höra av sig till mig ( blir familjens kontaktman så inte alla ringer ) om det blir ändringar. Tänk om mamma varit i sämre skick…om mina bröder hade åkt upp till sjukhuset och sängen varit tom…..Då hade man ju befarat det värsta. Skärpning…Sjukvården leker med människor.
Kramizar till alla som kämpar på
Mina bröder var uppe hos mamma i eftermiddag…ingen rolig syn. Strålningen har gått hårt och snabbt fram Hela halsen är sönderbränd av strålningen och hon är verkligen virrig och yr. Ingen läkare fanns på plats och systrarna fick naturligtvis inte säga något…eller dom kanske inte visste något heller för den delen. Hur hade dom tänkt att mamma skulle komma till strålningen från Dalens sjukhus…jo det ska jag tala om…det enda som skulle fungera skulle vara med sjuktransport. Mamma orkar knappt stå på benen Hon sover mest hela dagarna och då undrar man ju hur mycket VÄTSKA som hon får i sig. Jag frågade lillebrorsan om hon hade dropp…det enda som stod på bordet var ett glas vatten med en spruta bredvid så att hon kan spruta in vatten själv i munnen. Morfin samt en hel del andra mediciner, endast två påsar näringsdryck…säger sig själv…mamma har ju för faan vätskebrist. Tacka för att man sover hela dagarna och talet blir sluddrigt. Jag är jäv…förbannad och på måndag ska lillebrorsan upp till sjukhuset för att prata med läkaren angående flytten.
Än är inte sista ordet sagt…
Kramizar till er alla
