Pratade med mamma alldeles nyss, hon väntade på sjuktransport som ska ta henne till Huddinge Sjukhus för att sätta in sonden i näsan. Då det blev felgjort på avdelningen i går så vågar dom inte försöka igen utan skickar henne vidare….Hon har fått tillbaka lite av rösten även om det låter som hon ätit krita….Väser fortfarande lite men det går bättre och bättre att höra vaad hon säger även om hon får upprepa orden flera gånger. Skönt att det verkar gå åt rätt håll…. Tummarna som vanligt….
Kramizar till alla som behöver.
Ja…hur mycket ska gå fel….Mamma skulle få sonden insatt i går men tyvärr så misslyckades det och dom körde ner den i lungan. Sköterskan följde med mamma till röntgen och som tur var så blev inte lungan punkterad. I dag ska dom försöka igen…hoppas på bättre tur då, mamma är en snäll person så hon vill aldrig skylla på någon, utan började bara …det är mänskligt och det är inte så lätt….medans jag höll på att hoppa i taket. Tänk om…Lungan blivit punkterad…det vill vi inte ens tänka på. Jag vet att mänskligheten kan fela…det gör alla…men i daxläget så blir man alldeles ställd och undrar vad dom håller på med…Nu räcker det med SKIT…Bara för att jag snart ska åka upp till mamma så börjar jag känna mig sjuk då hela kroppen värker, känns som om ett Ånglok kört över mig. Varför ska det komma nu…Nä…Tänk positiva tankar..Det går snart över…..”Jag har ju hela helgen på mig”
En massa kramizar till alla som behöver
Pratade nyss med mamma, hon låter lite piggare trots all smärtlindring. I dag ska dom sätt dit sonden i näsan igen. Vi får se om dom tänker skicka hem henne snart, det är faktiskt prat om det. Jag tycker i och för sig att hon skulle få börja lära sig äta först, men jag får ta det med läkaren då jag är där. Det är ett stort steg då hon måste lära sig…att börja tugga mat igen…Tänk själv att inte ha använt käkarna på 6 veckor…Usch…kan inte ens tänka mig det men mamma har verkligen varit en Kämpe. Hon ska till sköterskan uppe på strålningen nästa tisdag igen och då är jag där och kan följa med henne. Skönt att det verkar än så länge gå åt rätt håll…Tummarna hålls som vanligt.
Må så gott alla därute.
Kramizar till er alla…som behöver
Prisad vare….mamma Ringde mig i morse och vi pratade säkert 5 minuter, visst får hon viska men HON PRATADE….Tydligen så hade hon fått en liten hjärnblödning men inget som blir synligt efteråt. Hon tycker att mardrömmarna är jobbiga och ibland otäcka. När hon vaknar så vet hon inte om det har hänt eller bara är en dröm. Häromnatten så hade hon en dröm där min pappa var involverad. ( dom är skilda men jättegoda vänner )Mamma ringde min pappa vid 21.30 för att fråga om det var sant….pappa hörde ju inte vad hon sa då morfinet gjorde sitt så han sa bara nu får du sova så hörs vi i morgon. När jag frågade mamma i dag om detta så sa hon att pappa måste tro att hon blivit knäpp, jag lovade att prata med pappa och tala om varför mamma ringt… och att hon inte är knäpp. Det finns hopp i alla fall att allt ska ordna sig, nu hoppas vi bara att det ska gå åt rätt håll…FORT… Just i detta ögonblick så ser vi ett ljus…..
Tågbiljetten beställd….på måndag åker jag upp till mamma, kommer sent så på tisdag får jag krama henne. Jag ska köpa en jättebukett med blommor och en nallebjörn.
Tack till alla som tänker på oss. ( tänker på er också )
Massor av Kramizar.
Ja, vad ska man tro. Helt plötsligt så har mamma fåt för sig att hon haft en liten hjärnblödning ( inte helt omöjligt). Hon kräkts mycket , har enorma mardrömmar och fryser som en hund ( trots tre extra filtar). Till saken hör att hon haft en liten hjärnblödning för inte så länge sedan ( en sk. Tia) och hon kände nästan likadant nu…förutom en sak…den gången hade hon dubbelseende. Tyvärr så går en Tia inte att upptäcka på röntgen och sköterskorna visste ingenting. Dom har även tagit bort viss medicin som hon haft för hjärtat då denna slog ut morfinet, så nu får hon en annan sort men som sprutor i magen. Jag ska beställa tågbiljett i dag och åker upp till henne på måndag. Visst…jag kan inte göra så mycket för henne…men jag kan bara finnas till om hon vill ha en kram eller hålla handen. Jag sover ingenting för jag tänker så på henne…vet att jag ska försöka vara positiv och försöker så gott det bara går, men det är tufft nu. Vi visste att vi kulle få ett Hel…men jag tror det blev värre än vi någonsin trott. Nu ska det väl i alla fall bara gå åt rätt håll. Min lillkille sa i morse att han när han varit hos pappa så har han faktiskt bett till Gud att mormor ska bli bättre( varje dag)…så…kanske har en förbättring skett i alla fall….Tron gör mycket…
Må så gott alla därute. Tänker på er också
Kramizar till alla som behöver en …eller två
Nu har mamma kräkts upp sonden igen. Försökte prata lite med henne alldeles nyss men det går inte att höra vad hon säger, sedan försvinner hon bara…hon är så drogad med smärtlindring så jag vet inte vad. Hon orkar ens knappt sluddra utan ”viskar” fram något oförståligt. Jag vill bara gråta när jag hör henne, men måste i det läget försöka vara stark. Tårarna får rinna efter samtalet…Det kostar landstinget att sätta in sonder, men mamma kan väl för i hel….inte hjälpa om den kommer upp. Har dom satt ner den fel då eller ? Dom kommer i alla fall inte att sätta ner en sond i magen för det var inte helt riskfritt. Vi får vänta och se…men det är ju det som är så jäv…jobbigt….Vänta på vadå? Att mamma blir sämre elle vad ? Jag mår pyton men försöker för allas skull att tänka lite positivt. Jag åker till Stockholm nästa söndag eller måndag, skitsamma om mamma ligger kvar på sjukhuset. Det finns tunnelbana och från mammas lägenhet så är det endast ett fåtal stationer till sjukhuset. Jag längtar så efter att få träffa henne , men är beredd att det kanske inte är min ”mamma” som ligger där. Jag är i alla fall glad att hon får vara kvar så länge som möjligt då det är en trygghet för både henne och oss barn.
Jag gör som jag brukar…Håller tummen så hårt jag bara kan. Nu måste jag försöka sträcka ryggen, då jag antagligen börjar få ryggskott…skit samma…
Må så gott alla därute.
Kramizar
vill jag bara kunna skratta…
Mamma har strålats klart nu…( får vi verkligen hoppas)… Hon blir bara sämre, har gått ner 5 kilo och orkar knappt lämna sängen. Hon hatar sonden i näsan. Hon orkar inte prata och i går när lillebrorsan skulle komma så ville hon inte ens ha besök. Han ringde lite senare och då grät hon bara så han åkte upp till henne ändå. Jag avskyr att bo så långt bort från henne, vill bara krama henne ( försiktigt ) nu. Jag pratade nyss med sköterskan ( läkaren är sjuk och ska ringa mig på måndag )och det pratas ev. om att sätta ner en sond i magen så att hon slipper den i näsan. Fortfarande två näringspåsar varje dag. Hon måste även försöka ta hälften av alla sina mediciner krossade via munnen då sonden inte klarar allt då den är så tunn. Hon får nu Morfininjektioner för all smärta. Hon är en kämpe säger dom och det är väl då tur att hon är så envis …för annars hade hon inte klarat av allt så som hon ändå gjort. Hon måste verkligen fortsätta kämpa och vi med henne…men det är så jobbigt att inte veta vad som väntar. Jag gråter mycket, har ont i bröstet och hoppar till varje gång den förb…telfonen ringer men vi måste ändå försöka ta en dag i sänder och hålla våra tummar att allt ska gå bra.
Vi älskar dig mamma…kämpa på
Kramizar
I morgon är det sista dagen för strålning. Pratade (eller hon försökte) lite med mamma i morse.. Hon har sådana smärtor när hon försöker prata och är så trött. Ringde i stället upp till sköterskan som talade om att mamma inte sovit något i natt då hon varit väldigt orolig ( kanske rädd för att bli hemskickad). Detta är då ingen risk då även sköterskan höll med om att mamma blivit mycket sämre sedan hon kom till dom. Jag ska ringa avdelningen i morgon för att få reda på vad som händer efter strålningen. Jag håller tummarna och hoppas verkligen att hon får stanna länge…så vi får tillbaka vår mamma igen…
Tack till alla som orkar bry sig…Jag tänker på er och skickar en hel hög med kramar.
Var rädda om varandra…
Var Uppriktig
Var uppriktig, för det finns några som tror på dig.
Var stark, för det finns ännu så mycket att nå.
Var modig, för det finns så mycket att våga.
Var en vän, för vänskap kommer alltid tillbaka.
Var generös och glöm det som du gav.
Var ödmjuk, för vi har alla våra svagheter.
Våga titta upp och skratta, älska och inspirera andra.
-Okänd författare-
