Jag pratar med mamma varje dag för att höra hur hon mår. Lillebrorsan är där och hjälper till en hel del. Sonden i näsan som hon har och skulle sköta själv…(läkarna tyckte hon kunde det själv då hon blev utskriven)funkar inte så bra. Allt hon får i sig kommer upp lika fort, kan vara så att hon får i sig näringen FÖR FORT och hon måste lära sig att det ska gå långsamt…hur jäv…lätt det nu är. Nu får hon inte i sig någon mat som hon måste tugga, allt är bara flytande. Varma koppen som jag köpte till hennne fungerar än så länge samt välling och thé. Lite av näringsdryckerna slinker ner men mer är det inte. Nu har blåserna i munnen – på tungan blivit som riktiga sår, även på läpparna har det uppkommit sår. Alla som har haft En blåsa i munnen vet ju hur obehagligt man tycker det är…tänk då ett tio-tjugotal till i hela munnen. Då är man inte så matglad så jag förstår mamma att hon inte vill äta och desstom så har hon svårt att svälja för svullnaden i halsen. Den här veckan ska hon även strålas på lördag, då det inte får gå för långt mellan strålbehandlingarna så det betyda extra dagar även mellan jul -nyår. Jag lider med mamma men kan tyvärr inte göra något som hjälper henne. Hon kämpar på och vissa dagar är bättre än andra. Vi håller tummarna och har många omkring oss som bryr sig.
Må så gott och må julefriden infinna sig snart…
Kramizar
Ja nu är mamma hemma igen med morfinplåster på ryggen(långtisverkande…3 dagar) samt sond i näsan som hon ska sköta själv med matning 2ggr/dag. Läkarna hade sagt att om hon skulle få jobbigt med andningen…andningsstopp? så skulle hon ringa Ambulans direkt. Hur i all världen ringer man en ambulans om man håller på att kvävas då halsen svullnar igen och man kanske inte får fram ett ord. Mamma är envis och det kanske är en väldans tur nu, men någon hemsjukvård vill hon absolut inte ha. Vi kan ju inte tvinga henne, hon bestämmer själv så vi kan bara anpassa oss efter det hon vill. Fast det är jobbigt att veta att hon är hemma själv, även fast mina bröder tittar till henne samt att hon har en väldigt bra granne som även har nycklar. Jag pratade en snabbis med henne i kväll och hon lät verkligen dålig och trött och hade svårt att prata. Sonden i näsan ska sitta kvar under hela strålbehandlingen då hon ev. kanske blir inlagd igen. (hoppas nästan det)På måndag är det vägning igen och då får vi höra vad läkaren säger. Tänk …hur lätt är det att vara klar i huvudet och komma ihåg Insulinsprutan samt en hel mängd olika mediciner dagligen om man är drogad av morfin…då vill man nog sova…och åter sova. I bland känner jag att mamma är lite för envis…men som sagt i daxläget kanske det är det som gör att hon klarar detta. Jag skulle vilja krama henne nu. Håller tummarna att Hjärt/Lungröntgen ska visa bra svar.
Suss Gott
Kramizar
Nyss hemkommen från eget läkarbesök. Hjärtat har inte varit riktigt som det ska under en massa år men jag har överlevt. Båda föräldrarna hjärt/kärl opererade och som fd. rökare så ligger man taskigt till, i risksonen kan man väl säga. Dessutom så har jag fått högt blodtryck vilket jag aldrig förut haft. ( kan vara all oro)Puls som är så låg att alla läkare frågat om jag är elitidrottskvinna. ( Eller hur säger jag !)Läkaren ville inte släppa mig när dom inte riktigt vet vad/om det är något galet på hjärtfronten så jag kommer att få en ny kallelse till ett arbets EKG där dom sedan ska spruta in något ämne i armen och man kommer att åka in i en apparat…tror det är en slags magnetkamera så dom ser hur hjärtat arbetar. Jag sa till läkaren som jag träffade i dag för första gången ( fick faktiskt förtroende direkt och det är väl ganska ovanligt i dag)att jag inte har tid att känna efter då det finns så mycket annat att tänka på.
Jag tror att då jag fått gråta lite så har en ny styrka tagit form. Jag säger som mamma …jag kommer alltid igen. Jag kämpar på och tar nya tag så att jag kan fortsätta att känna mig stark som människa.
(tänker på en ute i etern… och skickar massor av kramar)
Kramizar
december 12th,2008
Uncategorized |
1 Comment
Jag har känt mig så himla stark…stöttat min man då hans pappa gick bort i cancer i somras 1 vecka efter vårt bröllop, begravning och åter tröst väl hemma( även här 65 mil mellan oss).Har varit en kämpig tid och så nu mammas cancer. Tycker det räcker med skit nu. Har en underbar liten kille och en man som vet vad jag går igenom. I går bröt det loss…tappade en ynka liten tallrik så glasbitarna flög åt alla håll, i vanliga fall skulle jag svurit och sopat upp det men inte i går…det var något som brast inom mig. Tårarna bara sprutade och jag låste in mig på toaletten. Stackars min son och man. Min son som snart fyller 12 år är ju lika orolig för mormor som jag är, så jag som är vuxen borde väl veta bättre än att oroa honom mera. Tur är att jag kan prata med honom och tala om varför det blev som det blev. Jag har inte svårt att be om ursäkt. Jag trodde faktiskt jag skulle klara av att vara stark längre men det går inte att hålla igen nu när man riktigt förstått innebörden av det hela. Vi vet inte hur det kommer att gå , men håller våra tummar att mamma ska klara det med vår hjälp. Just nu vill jag bara stänga in mig och gråta…tårarna rinner nerför mina kinder nu så jag måste tyvärr sluta.
Kramizar från mig till alla som behöver En…
december 12th,2008
Uncategorized |
1 Comment
Mamma ligger kvar på sjukhuset, får antagligen komma hem på fredag med sond i näsan. I morgon ska sonden sättas in och hon ska få lära sig sköta den själv. Morfin får hon också med sig hem. Att ta 10-12 st Alvedon samt morfin dagligen gör att smärtorna minskar. Jag undrar bara vad dom ska sätta in när smärtan ökar…för värre lär det bli. På fredag ska mamma göra en hjärt/lungröntgen då hon haft en förj…hosta en längre tid. Jag hörde på mamma när jag var hos henne att hon var orolig för hostan (har hon aldrig varit förut). Till saken hör att min mormor dog i lungcancer , men läkaren trodde det var lunginflammation. Inte för att det ska vara ärftligt men lite orolig är hon. Läkaren bedyrar hela tiden att det inte ska bildas/finnas metastaser på Toncillcancer…men jag undrar jag. Storebrorsan följer med på fredag….skönt. Helgen hemma utan strålning, då kanske lillebrorsan kan titta till henne. Jag känner mig så maktlös, nu kan jag prata i telefon med mamma trots att det ibland är lite jobbigt, men tänk när hon inte ens orkar det och jag inte är där….
Sov nu Gott…
Kramizar från mig.
Mamma ringde nyss från sjukhuset, tur att hon har telefon så att man kan nå henne. Hon hade precis varit på strålning och skulle försöka sova. Haft dropp hela natten men det har nu tagits bort, morfin i olika omgångar hela natten. Läkarna har nu bestämt att morfinet ska sättas in som långtidsverkande. Än så länge så har hon inte kräkts av det.(hon brukar må så illa av morfin)Håller tummarna hårt och att hon inte ska behöva ha så ont.
Nu ska jag ta hand om gubben min, han har varit/är sjuk när jag varit borta…och när jag ändå varit sjuksyster så kan jag ju lika gärna fortsätta ett tag till.
Må så gott och ta hand om er
Kramizar från en som bryr sig.
Hemma i Skåne igen efter 1 vecka hos mamma i Stockholm. Vilken vecka…jag är så ledsen att behöva åka hem och fått se hur denna jäv…strålning kan förändra en människa så fort.
Min mamma är stark: varit med om hjärtoperation, har kärlkramp, diabetes och tar sprutor, en mängd mediciner att hålla reda på nästan som ett eget medicinförråd. Hon brukar aldrig klaga utan kämpar på trots värk och smärtor. Nu var det första gången som hon frågade(mest på skoj) om hon fick tycka lite synd om sig själv. Självklart får man tycka synd om sig själv….
Måndag och Tisdag : mamma var fortfarande sitt vanliga jag. Måste säga att det inte var roligt att få se henne med ”spiderman” masken där det bara fanns ett hål för näsan…..Panik…( men inte hos mamma.) Tidiga mornar…Strålning, tandhygenist, dietist och en massa läkarbesök, självklart att det tar på ens krafter.
Onsdag…Smaken börjar försvinna, vill inte äta .inte sugen på något. Sover mycket. Kräks blod, hostar så man tror att lungorna ska brista. Fått tid till Hjärt/Lungröntgen
Torsdag….Ännu sämre…kräks blod/slem som är så segt att man skulle behöva klippa bort det. Ingen matlust, jag nästan tvingar henne att dricka sina näringsdrycker, tar emot då hon får kvälvningar. Allt smakar likadant. Får recept på bedövningsmedel att gurgla och även svälja.
Fredag…Läkaren säger att hon inte ser bra ut…väldigt blek. Smärtorna har förvärrats…stora blåser i munnen. Fått svamp i munnen/ biverkning av strålningen. Enda fördelen är när läkaren säger att tumören kanske har krymt. På kvällen gråter mamma i sömnen för värken. Läkaren säger att det kan komma att förvärras under helgen för nu kommer försämringen att gå fort och att hon inte ska vara rädd att ta Citodon mot värken. även detta svårt att svälja , trots att det är flytande. (strålats i 10 dagar)
Lördag och Söndag…Alvedon…Citodon…Citodon…Citodon + några gånger till, inget hjälper mot smärtorna i munnen. Hon kan nästan inte svälja alls då det känns som ett stopp i halsen. Försöker stötta så gott det går men jag känner mig så jäv… maktlös.
Måndag…hemresedagen för mig. Jag följer med en sista gång till sjukhuset. Efter strålningen så träffar vi läkaren. hon tittar i munnen och ser blåser och åter blåser överallt, i munnen,på tungan,under tungan och svalget är så svullet så att halsmandeln nu inte syns….Inte konstigt att det gör ont när hon sväljer ? Vid strålning så får man en ”gränsvikt” som man inte får gå under. Mamma har 1 kilo kvar till denna ,men läkare och sköterska bestämmer sig för att lägga in henne. Ingen blir väl lyckligare än jag, nu kan jag nästan åka hem med gott samvete. Vi vet inte hur länge hon får stanna på sjukhuset men jag pratade med mamma när jag var på väg hem och då skulle dom börja med att sätta näringsdropp, därefter så kan det bli tal om sondmatning genom näsan, men vi får vänta och se. Skönt att hon ändå är på rätt plats då jag inte är hos henne. Jag tror att mamma tyckte det var skönt att bli inlagd, för i helgen höll hon på att ge upp…hon ville inte finnas längre.
Jag/vi älskar dig mamma…Önskar jag kunde gjort mer men jag vet att bara att finnas till…så gjorde jag nytta.
Sov gott på er alla.
Kramizar
I morgon så åker jag äntligen upp till mamma. Ska bli jätte skönt att få träffa henne och försöka vara ett stort stöd. Hon mår inget vidare men försöker ändå hålla humöret uppe. Nu är remiss skickad igen till lungröntgen för att åter kontrollera så att inget gått ner i lungorna. Hostan kommer och går så läkarna vill vara säkra. Jag ska bombadera läkarna med frågor när jag väl är där. Varför har en del människor så svårt med att visa känslor. Jag jobbade för länge sedan med en urgullig tjej, hur lugn som helst. Hur jävlig situationen än var så behöll hon sitt lugn, hon brusade aldrig upp och pratade även med en lugn, nästan sävlig röst……jag skulle ha tjänstledigt för vi skulle flytta till en ny stad och innan jag slutade så pratade jag med min jobbarkompis och sa att hon måste tillåta sig att bli arg, gråta, säga sin mening för annars en dag skulle nog bubblan spricka och hon få riktiga problem. Jag hade rätt… jag fick efter ett tag reda på att hon fått ett ordentligt utbrott och hamnat på psyket, ja hon blev faktiskt inlåst en tid. När min tjänstledighet gått ut så sa jag upp mig och fortsatte arbetet inom vården , men jag hann träffa min jobbar kompis som nu var ute i det fria. Vet ni vad denna goa tjej sa…Hon tackade mig för det jag sagt samt att hon nu hade sagt upp sig för att hon kände sig redo att prova något nytt.. Hon sa att om jag kunde och vågade säga upp mig och börja på nytt arbete då skulle hon minsann också kunna göra det, jag hade gett henne styrkan och modet att göra detta. Lilla jag ( var 25 år då) hade gjort en människa lycklig, trots att hon varit så nere. I Bland så är det skönt att få prata med en medmänniska…kanske även en okänd…..
Må så gott alla därute..
Mamma Here I Come/Kramizar på Er
november 30th,2008
Uncategorized |
1 Comment
Ja. nu har mamma strålats 4 dagar ( 5:e dagen i dag) och det har väl gått sådär …kräkningar samt en väldigt orolig och jobbig natt häromnatten. Vår mamma är en kämpe. Jag pratade med storebrorsan i dag och han sa att mamma hade sagt att hon tyckte det skulle bli så skönt när jag kommer upp. Hon har nog tänkt om och vill verkligen ha någon med sig under behandlingarna. Det ska bli jätte skönt att åka upp till henne. Vi ska kämpa detta krig tillsammans. Jag önskar er alla därute En Trevlig Helg
Må så gott och var rädda om varandra. /Kramizar till alla som behöver en….
november 28th,2008
Uncategorized |
1 Comment
Ja, D-dagen var igår…strålningen hade gått bra och mamma verkade bara trött efter vårt samtal i går. I dag hade hon däremot kräkts efteråt precis när hon kommit hem. Hon har ju svårt att äta så det blir näringsdrycker för hela slanten. Jag tror att hon tycker det ska bli skönt att jag kommer upp nästa vecka. Hon hade t.om frågat på sjukhuset om jag fick följa med in. Dom svarade att även jag skulle bli väl omhändertagen och få sitta med personalen under hela strålningen. ( bakom glasruta) Personalen verkar vara väldigt gulliga och hjälpsamma. Först tyckte min mamma att jag inte skulle behöva följa med henne till sjukhuset den veckan som jag är i Stockholm, men jag har klargjort att det är därför som jag åker upp till henne… för att hjälpa henne och stötta så mycket det bara går. Jag älskar min mamma och vill att hon ska få må bra. Hon har alltid ställt upp för andra så nu får vi ställa upp för henne.
Nu ska kudden få sig en omgång…
Sov Gott
Kramizar
