Stark…

Jag har känt mig så himla stark…stöttat min man då hans pappa gick bort i cancer i somras 1 vecka efter vårt bröllop, begravning och åter tröst väl hemma( även här 65 mil mellan oss).Har varit en kämpig tid och så nu mammas cancer. Tycker det räcker med skit nu. Har en underbar liten kille och en man som vet vad jag går igenom. I går bröt det loss…tappade en ynka liten tallrik så glasbitarna flög åt alla håll, i vanliga fall skulle jag svurit och sopat upp det men inte i går…det var något som brast inom mig. Tårarna bara sprutade och jag låste in mig på toaletten. Stackars min son och man.  Min son som snart fyller 12 år är ju lika orolig för mormor som jag är, så  jag som är vuxen borde väl veta bättre än att oroa honom mera. Tur är att jag kan prata med honom och tala om varför det blev som det blev. Jag har inte svårt att be om ursäkt. Jag trodde faktiskt jag skulle klara av att vara stark längre men det går inte att hålla igen nu när man riktigt förstått innebörden av det hela. Vi vet inte hur det kommer att gå , men håller våra tummar att mamma ska klara det med vår hjälp. Just nu vill jag bara stänga in mig och gråta…tårarna rinner nerför mina kinder nu så jag måste tyvärr sluta.

Kramizar från mig till alla som behöver En…