Vilken vecka…Kämpigt värre…och värre lär det bli!

Hemma i Skåne igen efter 1 vecka hos mamma i Stockholm. Vilken vecka…jag är så ledsen att behöva åka hem och fått se hur denna jäv…strålning kan förändra en människa så fort.

Min mamma är stark: varit med om hjärtoperation, har kärlkramp, diabetes och tar sprutor, en mängd mediciner att hålla reda på nästan som ett eget medicinförråd. Hon brukar aldrig klaga utan kämpar på trots värk och smärtor. Nu var det första gången som hon frågade(mest på skoj) om hon fick tycka lite synd om sig själv. Självklart får man tycka synd om sig själv….

Måndag och Tisdag : mamma var fortfarande sitt vanliga jag. Måste säga att det inte var roligt att få se henne med ”spiderman” masken där det bara fanns ett hål för näsan…..Panik…( men inte hos mamma.) Tidiga mornar…Strålning, tandhygenist, dietist och en massa läkarbesök, självklart att det tar på ens krafter.

Onsdag…Smaken börjar försvinna, vill inte äta .inte sugen på något. Sover mycket. Kräks blod, hostar så man tror att lungorna ska brista. Fått tid till Hjärt/Lungröntgen

Torsdag….Ännu sämre…kräks blod/slem som är så segt att man skulle behöva klippa bort det. Ingen matlust, jag nästan tvingar henne att dricka sina näringsdrycker, tar emot då hon får kvälvningar. Allt smakar likadant. Får recept på bedövningsmedel att gurgla och även svälja.

Fredag…Läkaren säger att hon inte ser bra ut…väldigt blek. Smärtorna har förvärrats…stora blåser i munnen. Fått svamp i munnen/ biverkning av strålningen. Enda fördelen är när läkaren säger att tumören kanske har krymt. På kvällen gråter mamma i sömnen för värken. Läkaren säger att det kan komma att förvärras under helgen för nu kommer försämringen att gå fort och att hon inte ska vara rädd att ta Citodon mot värken. även detta svårt att svälja , trots att det är flytande. (strålats i 10 dagar)

Lördag och Söndag…Alvedon…Citodon…Citodon…Citodon + några gånger till, inget hjälper mot smärtorna i munnen. Hon kan nästan inte svälja alls då det känns som ett stopp i halsen. Försöker stötta så gott det går men jag känner mig så jäv… maktlös.

Måndag…hemresedagen för mig. Jag följer med en sista gång till sjukhuset. Efter strålningen så träffar vi läkaren. hon tittar i munnen och ser blåser och åter blåser överallt, i munnen,på tungan,under tungan och svalget är så svullet så att halsmandeln nu inte syns….Inte konstigt att det gör ont när hon sväljer ? Vid strålning så får man en ”gränsvikt” som man inte får gå under. Mamma har 1 kilo kvar till denna ,men läkare och sköterska bestämmer sig för att lägga in henne. Ingen blir väl lyckligare än jag, nu kan jag nästan åka hem med gott samvete. Vi vet inte hur länge hon får stanna på sjukhuset men jag pratade med mamma när jag var på väg hem och då skulle dom börja med att sätta näringsdropp, därefter så kan det bli tal om sondmatning genom näsan, men vi får vänta och se. Skönt att hon ändå är på rätt plats då jag inte är hos henne. Jag tror att mamma tyckte det var skönt att bli inlagd, för i helgen höll hon på att ge upp…hon ville inte finnas längre.

Jag/vi älskar dig mamma…Önskar jag kunde gjort mer men jag vet att bara att finnas till…så gjorde jag nytta.

Sov gott på er alla.

Kramizar