Äntligen…

I morgon så åker jag äntligen upp till mamma. Ska bli jätte skönt att få träffa henne och försöka vara ett stort stöd. Hon mår inget vidare men försöker ändå hålla humöret uppe. Nu är remiss skickad igen till lungröntgen för att åter kontrollera så att inget gått ner i lungorna. Hostan kommer och går så läkarna vill vara säkra. Jag ska bombadera läkarna med frågor när jag väl är där.  Varför har en del människor så svårt med att visa känslor. Jag jobbade för länge sedan med en urgullig tjej, hur lugn som helst. Hur jävlig situationen än var så behöll hon sitt lugn, hon brusade aldrig upp och pratade även med en lugn, nästan sävlig röst……jag skulle ha tjänstledigt för vi skulle flytta till en ny stad och innan jag slutade så pratade jag med min jobbarkompis och sa att hon måste tillåta sig att bli arg, gråta, säga sin mening för annars en dag skulle nog bubblan spricka och hon få riktiga problem. Jag hade rätt… jag fick efter ett tag reda på att hon fått ett ordentligt utbrott och hamnat på psyket, ja hon blev faktiskt inlåst en tid. När min tjänstledighet gått ut så sa jag upp mig och fortsatte arbetet inom vården , men jag hann träffa min jobbar kompis som nu var ute i det fria. Vet ni vad denna goa tjej sa…Hon tackade mig för det jag sagt samt att hon nu hade sagt upp sig för att hon kände sig redo att prova något nytt.. Hon sa att om jag kunde och vågade säga upp mig och börja på nytt arbete då skulle hon minsann också kunna göra det,  jag hade gett henne styrkan och modet att göra detta. Lilla jag ( var 25 år då) hade gjort en människa lycklig, trots att hon varit så nere. I Bland så är det skönt att få prata med en medmänniska…kanske även en okänd…..

 Må så gott alla därute..

Mamma Here I Come/Kramizar på Er