Hemma igen…

Ja, nu är jag hemma igen efter veckan hos mamma. Jag kom sent till Stockholm förra måndagen så först på tisdagen besökte jag mamma. När jag kom in på hennes rum så fick jag en chock…så gammal hon blivit och så mager var min första tanke. Sonden i näsan satt kvar trots att den bara ställt till med ellände sedan hon första gången kräktes upp den och dom satte i en ny. Jag var med mamma till södersjukhuset till tandhygenisten och jag fick köra henne i rullstol till avdelningen. Efteråt när vi kommit tillbaka till det sjukhus där mamma”bor” så mådde hon jättedåligt, dom kom på att hon inte ens fått sin morgonmedicin samt att hon inte fått i sig någon näring alls. ( vi hade varit borta från kl. 08.00 – 12.00 )Det var jätte jobbigt att se mamma i det skicket. Jag var hos mamma denna första dag i 8 timmar. ( tur att jag hade min bok, för mamma sov mest hela tiden).  Jag satt hos mamma 6 timmar på onsdagen, hon försökte äta lite men det blev ungefär 2-3 knappa matskedar, sedan mosade hon bara runt maten på tallriken så att det såg ut som hon ätit mer än hon gjort. ( det förklarades för mig att hon jämställdes med en anorektiker ), samt att all mat smakar likadant…träbitar ? ( enligt mamma ). Innan jag åkte hem ( bor i mammas lägenhet) så kom sköterskan in och talade om att mamma skulle till Södersjukhuset på torsdag efterm. hon skulle få en sk. pick line insatt på armen så att hon skulle slippa bli sönderstucken vid provtagningar mm. Pick Line är en slags kateter som sätts in under huden ( väldigt sterilt ingrepp då dom måste in under huden ) och där kan man få medicin, ta prover samt få näringsdropp. Väl tillbaka på avdelningen efter torsdagens prövning så fick mamma morfin ( egen slang för det också) och sitt näringsdropp ( ljusgul sörja som luktar välling )Hon kräktes på natten, men på morgonen när jag kom så hade sonden i näsan äntligen tagits ut, dom fick nämligen spruta in näring med en liten spruta då det blivit stopp igen och saken hör att mamma hade gått ner två kilo på en vecka så därför bestämdes det från Södersjukhuset att hon skulle få en Pick Line insatt. Sköööönt då kanske vikten vänder och hon börjar äta lite mer så att hennes ork kan komma tillbaka. Så fort morfinet går ur kroppen så har hon en sådan förj….värk och kan  inte svälja, men hon kämpar på och försöker verkligen svälja sin medicin trots smärtan. Dagarna som gick varierade i värk och humör. Vissa dagar så sov hon hela tiden , sedan kunde det vara någon dag då vi promenerade lite ute i korridoren och hon skämtade till och med. I måndags morse så följde jag med ännu en gång till tandhygenisten…så sårig i halsen och muntorrheten blir bara värre. Sidan där tumören satt och där hon strålats är svullen, man både ser och känner en knöl. Vi håller tummarna så hårt att det bara är en svullnad efter behandlingen.  Det var inte så roligt att åka hem igår men det blev många kramar och pussar. Jag pratade med mamma nu i kväll och dom har tagit bort morfinsprutorna så att hon i stället får långtidsverkande morfintabletter tre gånger om dagen + sitt morfin plåster. Mamma var nog glad att jag varit hos henne hela veckan och suttit så många timmar varje dag. (var ju faktiskt därför jag åkte till Stockholm )

I MORGON ÄR DET D-DAGEN…Då ska mina bröder följa med mamma till Karolinska sjukhuset för röntgen av halsen mm, det ska hållas läkarkonferens och mamma och mina bröder ska få träffa två proffessorer samt förhoppningsvis få reda på om ”skiten” försvunnit eller i alla fall minskat. Mamma har redan klargjort för oss om DET inte skulle vara borta så tänker hon inte utsätta sig för detta rena Helv…en gång till, då struntar hon i att ens försöka. En del av mig förstår henne, men jag vill ju inte att hon ska ge upp. Frågan är bara om hon skulle orka gå igenom detta en gång till…det har varit så jobbigt att se henne må så dåligt och ha all denna fruktansvärda värk.

Jag håller tummarna och ber till en högre makt att vi ska få lite ro i kroppen nu och i våra liv….och att allt ska gå bra, det har varit alldeles för mycket nu och tårarna kommer titt som tätt. Jag känner mig helt slut men HÅLLER TUMMARNA…

Tack alla som stöttar och stöttat mig och vår familj i detta lilla Helv…när även ni har haft det svårt. Om ni orkat läsa allt detta så Tack och många kramar till alla som beöver.